Kompetensbristen är akut. Sverige har idag en kraftig obalans mellan behovet av yrkeschaufförer och det faktiska inflödet av nya förare. Medelåldern bland svenska lastbilschaufförer är hög – och återväxten är alltför svag. År efter år diskuteras frågan i branschforum och i politiska sammanhang, men fortfarande har alltför lite skett.
Utbildningarna lockar inte tillräckligt många unga. Yrkesvillkoren är ofta tuffa, både fysiskt och socialt. Möjligheterna till rimliga arbetstider och balans mellan arbete och fritid är fortfarande begränsade i delar av branschen. Samtidigt ökar de administrativa krav och regelbörda som belastar såväl förare som företag. Resultatet är att få unga ser yrket som ett långsiktigt attraktivt karriärval.
Om denna utveckling inte vänds hotar vi att stå inför en situation där det helt enkelt inte finns tillräckligt med förare för att hålla de svenska vägtransporterna igång.
Elektrifieringen riskerar att fastna i visioner. Omställningen till fossilfria transporter är nödvändig. Transportsektorn ska ta sitt ansvar för att minska klimatpåverkan. Men politiken har i alltför hög grad överlåtit genomförandet till marknadskrafterna, utan att parallellt säkra förutsättningarna.
Laddinfrastrukturen för tunga transporter är långt ifrån tillräcklig. Utanför vissa större trafikleder saknas inte sällan heltäckande möjligheter att ladda eldrivna lastbilar på ett tidseffektivt sätt. Därtill är elnäten i många regioner redan ansträngda. Om en åkare idag väljer att elektrifiera delar av sin fordonsflotta finns det inga garantier för att elkapaciteten räcker till och i många fall får man vänta flera år på nätutbyggnad.
Att samtidigt höra politiker tala om elektrifierade transporter som en självklar och snabb lösning skapar frustration i branschen (och hos undertecknad).
Det hjälper föga om den som investerat i eldrivna fordon inte kan använda dem på ett affärsmässigt hållbart sätt.
Illegitim konkurrens undergräver branschens framtid. Parallellt med dessa strukturella utmaningar breder fusket ut sig. Oseriösa aktörer kringgår regelverken genom systematiskt missbruk av cabotagereglerna, falska utstationeringsdokument och lönedumpade transporter som vi i Sverige idag inte har någon effektiv möjlighet att kontrollera.
Trots skärpta regler och förbättrade kontrollmöjligheter är tillsynen otillräcklig. Myndigheter saknar ofta både resurser och mandat att effektivt stävja fusket. Resultatet blir att de företag som följer lagar och avtal pressas ur marknaden av dem som cyniskt bryter mot regelverket.
När detta normaliseras urholkas hela transportsektorns affärsmodell. Här krävs ett betydligt skarpare agerande från både svenska myndigheter och från EU:s sida.
Politiken måste på bred front ta sitt ansvar. Vackra ord räcker inte längre. Regeringen och riksdagen måste nu visa att man faktiskt förstår hur central vägtransportsektorn är för landets funktion. Även oppositionspartierna.
Konkret krävs investeringar i laddinfrastruktur och elnät. Det behövs kraftfulla, politiska insatser för att lyfta yrkeschaufförens status och förbättra arbetsvillkoren.
Men branschen måste också agera. Det duger inte att blunda för problemen. Om branschen vill försvara sund konkurrens, trygga arbetsvillkor och säkra en långsiktig kompetensförsörjning krävs mod och öppenhet. Man måste våga tala klarspråk.
I detta arbete spelar den oberoende fackpressen en helt avgörande roll. När de stora mediehusen sällan granskar transportsektorns villkor, är det vi i branschpressen som håller strålkastarljuset tänt. Vi är de som lyfter de svåra frågorna, som rapporterar om fusket, som granskar hur lagar och regelverk faktiskt fungerar – eller inte fungerar. Vi sätter ord på chaufförernas och företagens verklighet.
Men detta arbete är inte gratis. Oberoende journalistik kräver resurser. Därför är det avgörande att branschen tar sitt ansvar genom att stötta fackpressen – genom att prenumerera och annonsera för att på så sätt bidra till att denna viktiga journalistik kan fortsätta.
En bransch utan en stark, fri branschpress blir snabbt en bransch utan röst. Då är risken stor att problemen göms undan, att fusket tillåts breda ut sig – och att branschen successivt förlorar sitt inflytande.
Frågan är: vem är beredd att ta ansvar innan det är för sent – är du det (som läsare och/eller annonsör)?