För 3 000 kronor per månad kan utländska åkerier, med utlandsregistrerade dragfordon, utföra ett obegränsat antal inrikes transporter i Sverige utan att riskera att fällas för otillåtet cabotage. Ett företag med säte i Malmö skriver till exempel kontrakt med utländska åkerier och genom nyttjanderättsavtal, behöver det utländska åkeriet inte längre bry sig om vare sig tillfällighetsbegrepp eller andra konkurrensstyrande bestämmelser.
Malmöföretaget åtar sig att fakturera det utländska åkeriets kunder. Åkeriet fakturerar sedan Malmöföretaget för de körningar man gjort inom ramen för avtalet. Malmöföretaget betalar fakturan så snart åkeriets kund har gjort rätt för sig, utan att dra av för några provisioner i övrigt.
Kontraktet säger att alla kringkostnader såsom till exempel förarlöner, diesel och försäkringar åligger åkeriet att bekosta.
Malmöföretaget är inte det enda i Sverige som erbjuder den här typen av tjänst. Bland annat har en advokatfirma i Stockholm kommit på samma idé, liksom en rad andra företag i Sverige som tidningen Proffs har kommit i kontakt med på ett eller annat sätt.
Är det en olaglig verksamhet? Det enkla och korta svaret är ”nej”. Ett något längre svar är, ”nej, inte vad någon tror sig veta i alla fall”.
Men vad är egentligen ett nyttjanderättsavtal? Rent generellt kan sägas att det är en form av arrende, eller i fordonssammanhang ett slags leasing.
När man googlar på nyttjanderätt, handlar de allra flesta träffarna om fastighetsupplåtelser av ett eller annat slag. I den svenska yrkestrafikförordningen förekommer uttrycket förvisso, men inte mer än så. En definition om vilka kriterier som gäller för nyttjanderättsavtal står inte att finna. Inte ens i något PM hos Transportstyrelsen.
Trots det, godkänns avtalen på löpande band – av just Transportstyrelsen, som i skrivande stund uppskattar att antalet utlandsregistrerade fordon som har tillstånd att köra yrkesmässig inrikes trafik i Sverige uppgår till cirka 150.
Vissa myndighetspersoner menar att nyttjanderättsavtalet inte riskerar att utnyttjas för att kringgå cabotagebestämmelserna. Detta eftersom ett fordon inte får lov att anmälas mot mer än ett tillstånd. Om till exempel en bulgarisk bil körs på ett svensk tillstånd, får det inte samtidigt köra på ett bulgariskt.
– I teorin låter det ju bra. Men eftersom Transportstyrelsens fordonsregister inte klarar av att hantera utländska registreringsnummer, måste all sökning ske manuellt. Och att den bulgariska polisen skulle ringa till den svenska Transportstyrelsen för att kolla om en bulgarienregistrerad lastbil kör på ett svenskt tillstånd är ju tämligen osannolikt, menar tidningen Proffs chefredaktör, Göran Rosengren.
Förklaringen till varför man införde möjligheten att använda sig av avtalsformen spretar. En del menar att det handlar om en gammal skandinavisk överenskommelse som av en slump, eller av slarv, följt med in i modern tid utan att för den delen ha stöd i lagen.
Andra menar att man i sviterna efter stormen Gudrun behövde förstärka Sveriges timmerbilsflotta för att snabbt få ut stormskadat timmer ur skogarna. Detta krävde så stora resurser att den svenska timmerbilsflottan inte skulle mäkta med uppgiften om det inte tillfälligt kunde ”lånas in” timmerbilar främst från Baltikum.
Transportörer från andra länder, inte endast inom timmerbilsbranschen, fick sedermera höra talas om nyttjanderättsavtalet och krävde att detta skulle kunna användas av alla. Inte endast timmerbilar – och absolut inte endast av åkerier från Baltikum. Om den sistnämnda förklaringen stämmer, fick man uppenbarligen gehör för sina krav.
Likaså förklaras att den som lånar in ett utlandsregistrerat fordon på ett svenskt tillstånd också ska fakturera uppdragsgivaren. På så sätt skulle den svenska staten, åtminstone i teorin, få in bland annat momsen på hela beloppet.
Ovanstående beskrivning bygger på hörsägen. Inte ett ord om vare sig Gudrun, faktureringsrutiner, giltighetstider eller andra kriterier om själva avtalet finns på papper. Åtminstone kan Transportstyrelsen inte hitta något konkret om nyttjanderättsavtal som de kan skicka till redaktionen. Det närmaste man kommer är 15 § i Lag (2001:558) om vägtrafikregister där man tar upp den skandinaviska överenskommelsen.
Nyttjanderättsavtalets grundtanke kan som sagt vara att tillfälligt ha möjlighet att förstärka svenska transportörers fordonsflottor – om behov uppstår. En av många frågor som då skvalpar i det blå är, vems behov, det svenska företagets eller det utländska åkeriets?
– En annan viktig fråga som inte heller har fått svar är, hur kontrollerar Transportstyrelsen att de utländska åkerierna uppfyller till exempel kraven på gott anseende, de ekonomiska resurserna och yrkeskunnandet hos åkeriet? Jag drar slutsatsen att ”fenomenet” nyttjanderättsavtal snarast är något som våra lagstiftare bör ta sig en närmare titt på.
– Den seriösa transportbranschen har inte råd med att vi är naiva och lever i tron att ingen utnyttjar den här gigantiska luckan i lagen. Som nämns inledningsvis finns det företag som hyr ut sina tillstånd, kan bevisen bli tydligare än så? avslutar Göran Rosengren.
Läs en längre artikel om nyttjanderättsavtalet i nästa utgåva av Proffs.