De var stolta över sitt yrke och de hjälpte varandra. Sammanhållningen var emellanåt nödvändig för att klara sig i de främmande länder de körde i. Idag är det få svenska utrikesförare kvar, men bland dem som finns är sammanhållningen fortfarande påtaglig när de två gånger om året träffas för att ha roligt och tala gamla minnen.
Utan mobiltelefoner och gps, gav de sig ut på långa färder och problem löste man själv eller med hjälp av kollegor man mötte. Anekdoterna har hunnit bli många. Idag finns det allt färre utrikesförare och rätten, eller kanske till och med möjligheten, att få vara en stolt chaufför, är inte längre en självklarhet.
I kölvattnet på den utvecklingen har ett antal Facebookgrupper startats där man fortsätter att värna om det som upplevts under nära nog ett sekel och värnar sammanhållningen.
Tom Bergengren satt en kväll i Göteborg och funderade kring att det fanns Facebookgrupper för östchaufförer och han såg ett behov av en grupp för alla som kört utrikestrafik. Den kvällen startade han ”Svenska utlandschaufförer och nostalgin som begavs” som idag har drygt 1 900 medlemmar.
Gruppen startades för sju år sedan, men jubileet man firade i år, handlade om att man för femte året i rad ”turade” med färjan mellan Helsingborg och Helsingör. Hur kom gruppens namn till?
– Ja du, jag vet inte hur jag kom på det, säger han. Namnet föregicks inte av någon vetenskaplig analys och kanske behövs det inte alltid en förklaring.
Förutom turan har man julbord på Scania i Helsingborg varje år, men det är fritt fram att ordna egna träffar, säger Tom. Varje lördag träffas en del av dem på ett fik på Berga i Helsingborg. Ibland bara några stycken, ibland många fler.
Tom har huvudansvaret för turan, men han nämner ett antal personer som är hans klippor i arbetet med arrangemanget. Julbordet anordnas av Sven-Erik Lindkvist.
Turan är alltid välbesökt med ett par-trehundra deltagare och en av dem kommer fram och säger: Tänk så många varv runt jorden alla dessa chaufförer tillsammans har kört. Tanken är svindlande för i år kom runt 250 deltagare varför hela övre restaurangen på färjan hade abonnerats och den fylldes med råge.
– I turan ingår även en t-shirt, säger Tom. Varje år har den en specifik text och färg.
Under dessa fem år har det fungerat väldig, väldigt bra, men lite ont i magen dagen innan har man allt eftersom alla förväntar sig att det ska fungera, säger han. Åldersspannet är brett i gruppen och de äldsta är runt 80-90 år. Tyvärr blir antalet utrikesförare som varit eller är aktiva allt färre, vilket gör en grupp med medlemmar som dessa, allt mer unik.
Under det gångna året har det dessutom varit fler än vanligt, runt 8-10 legender, som kört mot horisonten och de som lämnat jordelivet hedrades med en tyst minut innan måltiden intogs.
Kommer turan att upprepas nästa år?
– Vid ett obevakat ögonblick lovade jag att hålla i detta tio år till, så jag får ju fortsätta. Det är mycket jobb med det, men att se alla glada människor, få ryggdunkar och telefonsamtal efteråt, gör det så väl värt arbetet. Jag kan bara inte sluta, avrundar Tom Bergengren från Helsingborg.