Att göra armkrok och sjunga Kumbaya löser inga problem!

Våra artiklar om det tyska åkeriet som bland annat rapporterats (minst) 19 gånger för att ha använt förare från tredjeland utan förartillstånd, visar tydligt den verklighet som råder på våra vägar. På Elmia Lastbil talades det vitt och brett om hur man skulle lösa jätteproblemet med att locka nya förare för att lösa det stora rekryteringsbehovet. "Vi måste börja tala väl om branschen", löd receptet. Men är det verkligen så enkelt?

Nästa fredag kommer årets nionde nummer ut av tidningen Proffs. Men redan idag kan du läsa ledaren. Ämnet är högaktuellt.

Lastbil 2018 på Elmia i Jönköping är över för den här gången. Mycket på årets mässa handlade om framtida drivmedel, men den klarast lysande, röda tråden får nog anses vara branschens problem att rekrytera chaufförer.

Varför är det så svårt att finna förare – och ungdomar som vill utbilda sig till yrkeschaufförer, detta fantastiska jobb?

De diskussioner som jag själv hade med politiker, branschorganisationer, åkare – och verksamma chaufförer – pekade åt några olika håll. De som vill göra det riktigt enkelt för sig har sin egen lösning; ”vi måste börja prata väl om branschen”.

Jodå, det kan vi absolut göra. När vi har städat upp i de delar som ser alldeles för jäkliga ut. Att inte lyfta problemen som finns är att lura folk. Och det ställer åtminstone inte jag upp på. Då vore det ju bättre om branschen satte ner foten och krävde ordning och reda.

De mer nyanserade åsikterna, främst från chaufförshåll, pekar på andra faktorer så som till exempel farhågor om en negativ löneutveckling och, kanske främst, arbetstiderna.

En kvinnlig chaufför från Småland berättade för mig om svårigheterna med att få ihop ”livspusslet”, med bland annat hämtning och lämning av barnen på dagis.

Hon arbetade som timanställd på några olika åkerier. På så sätt kunde hon jobba när det passade henne och resten av familjen. ”Man vill ju inte gärna lämna sitt barn på dagis klockan fyra på morgonen”, sa hon.

Vi måste förstå att synen på chaufförsyrket – och många andra jobb för den delen – har förändrats. Förr var det inte ovanligt att en chaufför, efter avslutad körning, drog på sig blåstället och kastade sig under lastbilen för att meka. Eller att helgerna tillbringades på åkeriet för att putsa eller hänga på ny extrautrustning. ”En livsstil”, som många uttrycker det. Jag var själv en av dem!

Daf


Idag hörs allt oftare
chaufförer som säger att man vill parkera klockan 17.00, för att därefter ägna sig åt exempelvis familjeaktiviteter.

En annan röst på mässan menade att våra politiker måste hjälpa till att lösa problemet på ett bredare plan. Inte endast genom att utlova fler trafikpoliser, vilket så klart är väl så viktigt, man måste även skapa förutsättningar för branschen att locka till sig nya chaufförer. Exakt hur, framgick inte av samtalet.

En allt stressigare tillvaro med snabba, billiga transporter i kombination med färre trafikpoliser och med Transportstyrelsen hängandes som ett mörkt moln över både chaufförer och åkare, där bagatellartade överträdelser riskerar att kosta stora pengar, är idag ett allvarligt hot mot en betydande del av svensk åkerinäring.

Lagar och regler ska självfallet följas. Men en rejäl portion sunt ”myndighetsförnuft”, hade nog inte skadat rekryteringsförfarandet.

Vill vi på riktigt ha fler chaufförer så duger det inte att stoppa huvudet i sanden, göra armkrok och sjunga Kumbaya. Vi måste sopa rent på vägbanan, få folk att förstå att transporter måste få kosta pengar – och att man kanske måste inse att transporter ska få kunna ta två dagar istället för tolv timmar.

En sak är i alla fall klar. Jag skulle absolut kunna rekommendera mina egna barn att bli lastbilschaufförer. Det finns nog få yrken som kan mäta sig med denna fantastiska sysselsättning – men (som sagt) först måste vi städa upp i de hörn där smutsen har grott fast.

Göran Rosengren
Chefredaktör (och f.d. chaufför)

Continental

Om artikeln

Publicerad: 2018-09-21 16:04
Kategori: Ledare
Taggar: Chaufförsbrist Rekrytering Transportfusket