Bussen ifråga var splitterny och jag kände mig som en kung när jag rullade ut från garageplan och styrde kosan mot klostret. Lite pirrigt var det allt, trots några års erfarenhet av busskörning. Ordet ”nunna” hade en mystik över sig. Jag hade ju hört många berättelser om hur de levde på klostret – att de i princip aldrig fick lämna området och att allt de behövde, producerades där de bodde och levde.
På vägen till klostret funderade jag på hur resan till Stockholm, som den gången stod värd för påvebesöket, skulle te sig. Min arbetsgivare hade sagt åt mig att packa ner sovsäck och luftmadrass eftersom vi skulle bo ”kollektivt”. Av ekonomiska skäl, så klart. Alltså jag, unge herr Rosengren, tillsammans med x antal nunnor.
Det var mycket som snurrade i mitt huvud, som till exempel hur nunnorna kunde acceptera manligt sovsällskap?
Jag viftade bort alla konstiga tankar. Jag stannade vid porten till klostret och strax hade mina passagerare samlats utanför bussen. Jag reste mig och bockade hövligt åt sällskapet som minuten efter bordade min buss. Alla presenterade sig och tog artigt i hand. Jag minns inte ett enda namn, men noterade att alla tycktes heta ”Syster” i förnamn. Jag minns att jag kämpade hårt för att inte skratta åt tanken.
Därefter bad abbedissan, jag tror att ”chefsnunnan” hade den titeln, mig att skruva ner ljudet på radion, som jag knappt ens visste var igång. Då förstod jag att resan till och från Stockholm skulle bli riktigt lång. Jag körde iväg. Det var knäpptyst på bussen. Ingen sa ett ljud.
Som brukligt, åtminstone på den tiden, behövde busschauffören aldrig betala för sin mat när man ramlade in med sina passagerare på en vägkrog. Men den här gången blev det annorlunda. Nunnorna var fikasugna och bad mig stanna på en lämplig plats, helst med möjlighet att gå på toaletten.
Sagt och gjort. Jag stannade på en vägkrog vid Ljungby, släppte av mina svartklädda nunnor ur min lika svarta buss och styrde stegen mot restaurangen. Jag plockade åt mig en macka och en kopp kaffe och begav mig till kassan. ”Ska du betala kontant eller med kort”, frågade kassörskan. Jag tittade storögt på henne, och vände mig sedan om för att peka på mitt sällskap.
Bakom mig fanns inte en människa. Däremot såg jag genom fönstret att det satt väldigt många nunnor ute i gröngräset och åt – medhavd fika. ”Kontant”, svarade jag med en djup suck…
Väl på bussen igen, började jag så smått att prata med abbedissan. När hon nämnde påven, spreds ett fniss bland de andra passagerarna i bussen. Varje gång!
Vårt samtal kom in på boendet i Stockholm. Abbedissan förklarade att de skulle övernatta hos en medsyster i Solna. I en trerummare. 30-40 nunnor plus en manlig busschaufför. I samma trerummare.
Jag svängde av vid Norrköping och stannade till vid Scandic. Ursäktade mig och sa att jag var tvungen att ringa ett samtal. Sanningen var att jag rusade in till receptionen på hotellet och bad dem att fixa ett rum till mig i Stockholm. Snabbt!
Någon ”däruppe” tyckte tydligen att jag behövde lite hjälp. Det fanns ett (1) ledigt rum i Stockholm. På Scandic Crown vid Slussen. Jag fick bo kungligt.
I Stockholm följde sedan ett antal timmar där jag ”jagade” påven. Släppte av mina passagerare som sprang av bussen för att få en glimt av honom – kanske rentav en klapp på handen. In i bussen och därefter vidare till nästa plats där han skulle passera.
Det var inte svårt att veta var han befann sig. Jag kunde följa polishelikoptrarna som smattrade över huvudstaden. På kvällen begav jag mig mot Skåne igen.
Samma år vid juletid fick jag ett julkort poststämplat i Rydebäck. På kortets baksida hade alla ”systrarna” skrivit sina namn. Jag hade numera hjältestatus på klostret. Jag hade ju lyckats infria deras högsta önskan – att få hälsa på påven så många gånger det bara gick…
Nyligen gick mina tankar till alla busschaufförer som ”jagade påven” i Lund. Undrar om någon av dem fick erbjudande om att sova tillsammans med ”sina” nunnor..?