Hur kan en rumänsk förare ta en förlust på 45 000 kronor?

Finns det över huvud taget något intresse för att komma tillrätta med brotten mot svenska vägtransporter? Frågan är i allra högsta grad befogad. Och den har aktualiserats senast i månadsskiftet april/maj, då en rumänsk chaufför ertappades i Helsingborg med 10 000 liter diesel, förvarad i IBC-tankar, på sin trailer. Och som ganska omgående friades.

Det som började med ett tips från allmänheten och som ledde till ett ganska omfattande och bra polisarbete, slutade (i vanlig ordning) med ett frisläppande av den misstänkte.
Jag har läst förhöret. Där berättar den aktuella chauffören att han fått pengar av åkaren, tillika hans bror, för att köpa diesel om han kom över billig sådan.

Chauffören berättar vidare att han har betalat mellan 50 och 70 eurocent för dieseln. På en senare fråga säger han att han har betalat 4 500 euro för de 10 000 litrarna, vilket ju blir 45 eurocent.
Uppenbart resonerade åklagaren att detta lät som en rimlig förklaring.

Att föraren dessutom hade för avsikt att köra dieseln från Sverige till Rumänien, utan ADR-skyltar på ekipaget, var tydligen inget som slog hål på begreppet ”utom allt rimligt tvivel” hos Helsingborgsåklagarna.

Den rumänske föraren hävdar att han har köpt dieseln av bulgariska kollegor. Av andra chaufförer som ”säljer sin egen diesel”, har han berättat för polisen. Alltså av anställda som stulit dieseln av sin arbetsgivare, med andra ord.

Överlastningen har skett på två orter, Göteborg och Orrefors. Men av samma bulgarer. För oss vanliga ”Blocket-handlare” har man tagit bort möjligheten att försvara oss med att en affär har gjorts upp i god tro, om det skulle visa sig att vi råkat köpa stöldgods.

Men för den rumänske chauffören var det annorlunda. Han erkänner, i princip i klartext, häleri – men åklagaren verkar ha gjort sitt yttersta för att få honom att ta emot nyckeln till celldörren.

Skamligt och ett hån mot alla som lever sina liv inom lagens råmärken och som straffas hårt för att till exempel ha glömt att trycka in en knapp på den digitala färdskrivaren.

Chauffören berättar i förhöret hur dåligt betalt han har för att köra lastbil. Och det är ju så klart trist för honom. Men i ett annat andetag säger han att inte gör anspråk på den beslagtagna dieseln. Han önskar, om det är möjligt, att få tillbaka den. Om inte, ”gillar han läget och bokför det som en förlust”.

Han säger sig också vara ”tillfreds med att polisen behåller dieseln om så behövs”. Vidare hoppas han att åkaren ska resonera likadant och att han kommer att stå för den ekonomiska smällen. I annat fall är chauffören beredd på att själv stå för förlusten

Är det bara jag som reagerar på att en chaufför som knappt har råd att köpa smör till frukostmackan plötsligt är villig att sätta upp närmare 45 000 svenska kronor på förlustkontot?

Jag tycker i alla fall att det osar katt hela vägen. Och jag funderar genast på hur stora pengar som är i omlopp i den här typen av verksamhet?

Till åklagarmyndighetens försvar ska ju upprepas att dieseln togs i beslag. Och jodå, jag förstår att man ser på det hela som att dieseln är stulen men att man inte har någon målsägande som gör anspråk på den. Men min irritation grundar sig mest på det faktum att chauffören går helt fri. Det är inte okej i ett land som säger sig ha ett fungerande rättssystem.


Om artikeln

Publicerad: 2015-05-29 00:00
Kategori: Ledare
Taggar: Dieselstöld kriminalitet Rättsfall