I denna för den tilltalade långtgående rätten ingår att inte genom någon form av tvång behöva bidra till utredningen eller bevisningen. Till exempel är det åklagarens – och alltså inte den tilltalade – som ska tillhandahålla för den tilltalade belastande material.
Den tilltalade kan med andra ord – om uttrycket tillåts – sitta stilla i båten med armarna i kors utan att bidra med ett enda årtag.
Artikel 6 i Europakonventionen, som är svensk lag sedan år 1995 är tungt vägande till fördel för den som anklagas för brott.
Då kan man med fog fråga sig om det går att ha kvar ett straffansvar för så kallad smitning enligt 5 § första stycket i trafikbrottslagen. Enligt den lagstiftningen spelar det ingen roll om man haft skuld i uppkomsten av en trafikolycka som man haft del i.
Man är som vägtrafikant alltid skyldig att stanna kvar på olycksplatsen och under alla förhållanden att uppge namn och adress.
Ett viktigt syfte med bestämmelsen om upplysningsplikt är att bereda möjlighet för den som orsakats skada att kunna kräva ersättning av den som orsakat skadan.
Den som avviker från trafikolycksplatsen utan att uppge namn och adress kan ju vilja göra detta för att inte bidra till att själv bli straffansvarig. Då går det ju att göra gällande att det skulle strida mot artikel 6 i Europakonventionen att med hot om straff nödgas bidra med bevisning om olyckan.
I ett alldeles färskt avgörande (dom den 12 juni 2018 i mål B 4918-17) i Högsta domstolen (HD) har prövats om ett åtal för smitning inneburit en kränkning av rätten att inte belasta sig själv enligt artikel 6 i Europakonventionen.
HD begränsade sin prövning till den situation som förelåg i målet, nämligen att en förare av ett motorfordon, som haft del i en trafikolycka utan personskador och som kan misstänkas för trafikbrottslighet, avviker från olycksplatsen utan att uppge namn och hemvist.
I det aktuella målet körde en man med bil in i en vägskylt. Skador uppkom på vägskylten och bilen. Föraren lämnade bilen och sprang från platsen. Greps snabbt dock.
Föraren åtalades för grovt rattfylleri, olovlig körning, ringa narkotikabrott och smitning (allt erkänt) men frikändes både i tingsrätt och i hovrätten för smitningen. Grunden var just att det inte skulle vara förenligt med – enkelt uttryckt – en rättvis rättegång att fälla honom också för det.
HD kom i det aktuella fallet fram till motsatt resultat. Viktigt i sammanhanget är enligt HD att förare av ett motorfordon får anses ha accepterat det ansvar och de skyldigheter som är ett utflöde av att det är nödvändigt att reglera trafiken. En sådan skyldighet är upplysningsplikten i 5 § första stycket första ledet i trafikbrottslagen.
HD:s ytterligare överväganden och analyser i domskälen liksom den begränsning som ligger i att HD understrukit att den prövade frågan gällt en trafikolycka utan personskador, får enligt min uppfattning anses innebära att frågan om ett åtal för smitning kan bifallas eller ej kommer att vara väldigt beroende av de enskilda omständigheterna i varje särskilt fall.
I väldigt många trafikolyckor blir resultatet som bekant inte bara sakskada utan även personskada. Hur sådana skador kommer att påverka synen på smitningsbrottet blir en av flera intressanta frågeställningar.
Den som vill vara försiktig och känna sig trygg beträffande ett eventuellt straffansvar för smitning – och samtidigt ädelt hänsynsfull – stannar självfallet kvar och lämnar uppgift om namn och hemvist efter en trafikolycka. Vad annars?
För den nyfikne kan jag nämna att påföljden i det aktuella fallet i alla tre domstolarna blev två månaders fängelse. Smitningsbrottet påverkade alltså inte påföljden för den samlade brottsligheten.