Så synd att våldet och aggressiviteten finns med i så många sammanhang i vår vardag där vi haft det så mycket bättre utan sådana destruktiva inslag. Jag tänker just nu specifikt på trafiken och delar av idrotten.
I en allt tätare trafik med ofta förekommande stressituationer är det viktigt med en så lugn och harmonisk trafikmiljö som möjligt. Hetsig och aggressiv körning främjar aldrig trafiksäkerheten. Polisens övervakande, rapporterande och ibland även rättskipande roll vid överträdelser är utomordentligt viktig.
En minskad trafikövervakning leder ytterst till att något av djungelns lag kan komma att bli förhärskande på våra vägar.
Risken att åka fast hjälper många förare att hålla sig till regelverket. Att den risken blivit allt lägre med en minskad trafikövervakning från polisens sida har gjort trafiksituationen allt tuffare.
Inom idrotten har ishockeyn – läs: egentligen den manliga ishockeyn – naturliga inslag inom spelidén med kamp och relativt tuffa tag. I en sådan idrott är vikten av tydliga regler med gränssättning extra viktig. De flesta regelöverträdelser regleras normalt genom bestraffningar inom spelsystemet (utvisning, avstängning i visst antal matcher t ex.).
Flagranta våldsinslag helt utanför spelets regelverk bör emellertid inte överlämnas för bestraffning enbart inom idrottens eget system. Våld över en viss förutsebar nivå inom en kampsport bör prövas inom rättsväsendet. Därmed markeras att idrotten inte är en värld för sig som är avskild från samhället i övrigt.
Var går då gränsen för när det är okej att bestraffningen sköts internt inom idrotten? Frågan är om vi fått ett viktigt vägledande avgörande genom en hovrättsdom – vilken med säkerhet kommer att överklagas till Högsta domstolen men där det är ovisst om prövningstillstånd kommer att meddelas – när skånska hovrätten fastställt Malmö tingsrätts dom rörande ishockeyspelaren Jakob Lilja.
Lilja som i en match i SHL mellan Malmö Redhawks och Rögle BK tilldelade en spelare en cross-checking med klubban som träffade det oskyddade nackpartiet. Pucken var inte i närheten. Den träffade spelaren föll till isen av slaget och bars ut på bår för vidare färd till sjukhus.
Hovrätten konstaterade att den våldsutövning som åtalet avser tveklöst strider mot ishockeyns regelverk. Vidare var det enligt hovrätten uppenbart att Jakob Liljas angrepp går utöver vad den angripne spelaren kan anses ha samtyckt till genom sitt deltagande i spelet och att detta också måste ha stått klart för Lilja.
Slutsatsen blir för hovrättens del – som till fullo delar tingsrättens bedömning – att Lilja inte kan undgå ansvar för brott.
Det har alltså inte ansetts tillräckligt med – utöver så kallad match penalty – att Svenska ishockeyförbundets disciplinnämnd ålagt Lilja en relativt ingående disciplinpåföljd.
Synpunkterna har i allmänhet varit förstående och ibland instämmande i hovrättens bedömning. En del grymtningar har dock hörts från konservativa krafter inom idrotten som säger sig vilja värna ishockeyn som kampsport, där rättsväsendet ska hålla sina fingrar i styr och inte gripa in.
Lilja ska som nämnts överklaga hovrättsdomen till HD. Vi får se om målet släpps fram. Jag tror inte det. Men om det sker blir det av värde att få en riktigt prejudicerande rättslig bedömning i högsta instans i frågan.
Under alla förhållanden tycker jag att det är bra att flagranta fall av regelöverträdelser förutsättningslöst prövas inom rättsväsendet och att alla andra fel och försummelser på isen förbehålls ”intern” idrottslig bedömning och bestraffning.
Ofta har jag önskat att alla flagranta trafikbrott hade fått samma noggranna granskning som den som sker i strålkastarsken på isen i SHL. Men då hade säkert polis, åklagare och domstolar fått alltför mycket att göra.