Varför skriva en bok om ”Diesel & Läppstift”?

När jag började köra lastbil på 80-talet var jag definitivt inte den första tjejen ute på vägen. Många kända och okända var ute på vägarna långt innan jag ens kunde gå. Nu har jag skrivit en bok, ?Diesel & Läppstift?, som innehåller en hel del om spännande möten och äventyr som jag råkade ut för som chaufför.

Vad jag tydligast minns av de första kvinnliga chaffisarna jag träffade, var de som åkte med Stenas fraktfärja mellan Göteborg och Travemünde, då jag jobbade som matros. Men det var inte svenskor utan norskor som ”drev der nede på kontinenta”. Unga, snygga, blonda tjejer. Jag blev väldigt imponerad. Och när den lilla fransyskan med de skyhöga klackarna en dag klättrade ner från sin lastbil där ute på väderdäck, insåg jag att det faktiskt hade hänt någonting med könsrollerna. Kvinnorna var inte längre bara hänvisade till bussratten. Och lika bra som norskornas bekväma träskor fungerade, funkade det också med höga klackar och kudde under rumpan för kortväxta kurviga damer. Det var helt enkelt kvinnligt att köra lastbil där i mitten på 80-talet. Åtminstone på västsidan.
När jag själv började köra blev det på Norge eftersom jag fick jobb hos en norsk åkare. E6 trafikerades av ganska många tjejer, yngre och äldre, som körde lastbil. Men när jag började köra ner till Spanien och Portugal, då träffade jag inte på någon svenska den första tiden. Och när jag senare igen började köra på östsidan var jag helt ensam, åtminstone nästan hela första året. Sedan fick jag sällskap av Marlene som började på samma åkeri som jag körde för.
Efter ett år med Jugoslavienkörning började jag köra på Grekland, och Marlene på Turkiet. Vi var fortfarande ensamma svenskor där nere i vilda östern, och det var helt och hållet på männens villkor.

Tuffingarna pallade inte

Det hände ju hela tiden så mycket som aldrig hände hemma. Man lärde sig hantera situationer, folk man stötte på, språkförvecklingar och allt annat som var totalt främmande mot hur det var hemma. Men framför allt lärde man sig att inge respekt. Det var man bara tvungen till, annars hade det aldrig fungerat. Det var många killar som körde ”neråt”. Tuffa och skrytsamma med hur snabbt de hade kört upp och ner för Hallandsåsen, men som inte pallade för trycket när de väl stod inför något besvärligt på resan. Som att vintertid ta sig upp och ner i bergen, till exempel. Många är de som bara ställt lastbilen någonstans och tagit sig hem igen, antingen via flyg eller liftat med andra bilar. Och visst kunde jag förstå hur de kände ibland eftersom jag själv också råkade ut för oönskade händelser. Men alternativet att lämna bilen någonstans och fly hem igen fanns aldrig. Trots min blyghet och totala inkompetens om något gick sönder, hade jag ändå alltid i tanken att har jag tagit fan i båten får jag också ro hem honom. Och jag drog mig heller aldrig för att be om hjälp när det behövdes, var jag än var. Och faktum är att så hjälpsamma som de var i länderna söderöver, övertrumfar svenskarna med råge. Lite för hjälpsamma ibland kunde jag tycka. Ja, det var verkligen skilda världar.

”Chaufförskans lilla röda”

Jag läste alltid mycket, och skrev någon slags loggbok/dagbok hela tiden. Och nog hade det varit önskvärt med en handbok för kvinnor som körde där bland alla dessa råbarkade utlandschaufförer, med lite tips och trix om vardagliga problem som kunde uppstå. Jag minns att jag några gånger hade i åtanke att skriva typ en ”Chaufförskans lilla röda” eller något liknande, fast det rann ut i sanden.*Så med alla dessa minnen och erfarenheter i bagaget kändes det naturligt att skriva ner och berätta om hur det var att köra ”på den gamla goda tiden”. För visst hade det väl varit synd att inte dela med sig av äventyren bakom ratten. Mycket mera finns att berätta och kanske kommer de historierna också ut en vacker dag, vem vet..?

Om artikeln

Publicerad: 2013-11-22 06:00
Kategori: Krönika
Taggar: bok diesel kvinnlig chaufför läppstift