Påverkan eller inte – det är frågan

Hur skulle du känna dig om du till polisen eller domstol hade lämnat en berättelse om ett brott du utsatts för gällande några personer i ett kriminellt gäng om du plötsligt sökts upp av en representant för gänget, iklädd gängnamnförsedd väst, som erbjudit dig pengar för att du skulle ändra din berättelse?

Pyton, gissar jag om jag drastiskt får ta till ett uttryck som jag tror passar väl in på hur du skulle reagera. Jag utgår också från att du skulle vara angelägen om att berätta om erbjudandet för polisen. Jag tror att du nog skulle vara benägen att påstå att du utsatts för något som känns som ett övergrepp i rättssak. För inte kan det väl vara lagligt att söka påverka en målsägande på detta sätt?
Högst förståeliga funderingar. Köpta målsägande som förutsätts ta tillbaka vad de uttalat om brott kan väl inte tillåtas? Och därtill köpta av ett kriminellt gäng som själva kan förutsättas vilja bestämma sina egna normer och som inte gillar att personer utanför gänget kommer och bestämmer över vad de har för sig eller hur det ska gå i domstol för dem.

Vad krävs?

Det har funnits en rättslig diskussion kring frågan om det inte borde vara straffbart att erbjuda betalning för att söka förmå någon att ändra en berättelse som lämnats inför domstol. Många har ansett att det är orimligt att tillåta försök till köp av rättsliga målsägandeutsagor. Men det finns ingen sådan straffbestämmelse som tar sikte på målsägandeberättelser. Vad som är straffbart är övergrepp i rättssak och då krävs det någon form av våld eller hot om våld med i bilden.
Så om en representant för ett kriminellt gäng ”snällt o hyggligt bara” erbjuder betalning för att en målsägande ska ändra sin berättelse blir detta inte straffbart utan vidare bara för att den erbjudandet riktas till upplever obehag. På goda grunder upplever obehag, kan man säkert tillägga.
Nej, det krävs något därutöver. Vad kan det då vara?
Jo, till exempel om gängföreträdaren lägger till något om att det kan gå illa för dem som sätter sig upp mot gängets vilja. Våld eller skadegörelse har inträffat kan företrädaren förmedla.

”Olämplig kontakt”

Även om detta enbart antyds torde det vara tillräckligt enligt min uppfattning.
Samtidigt ska tilläggas att det är straffbart att söka förmå någon att vittna falskt. Ett vittne, som ju själv inte har utsatts för ett brott, uttalar sig inför domstol under ed och gör sig skyldig till mened, som är ett allvarligt brott, om vittnet lämnar en sanningslös berättelse rörande något ej betydelselöst förhållande. Och då kan även den som på något sätt medverkar till en falsk vittnesutsaga straffas.
Min personliga uppfattning är att det i de flesta lägen är högst olämpligt med en kontakt med en bevisperson – oavsett om det är ett vittne eller en målsägande – i syfte att söka förmå denne att ändra sin berättelse. Det borde således, som jag ser det, vara straffbart som otillbörlig kontakt med bevispersonen även i sådana fall där redan nu gällande medverkansbestämmelser beträffande mened inte kan tillämpas. Då skulle även brottsoffer känna sig säkrare på att lämnas i fred.  Det skulle alltid gå att lagstiftningsvägen göra undantag för situationer då till exempel en försvarsadvokat har ett berättigat intresse av en naturlig kontakt med en målsägande.

Försöket verkställt

Men som alla vet är det inte min uppfattning som gäller utan lagstiftarens. En samhällsdebattör kan emellertid alltid i en demokrati söka påverka den allmänna rättsuppfattningen och därmed i förlängningen förhoppningsvis även politiker samt lagstiftningen.
Mitt försök är härmed verkställt.

Om artikeln

Publicerad: 2013-02-22 06:00
Kategori: Krönika
Taggar: domstol mened Polisen vittne