Om alkohol och livskonsekvenser

I den här krönikan har jag tänkt och skriva om två saker. Först och främst det som är oroväckande: alkohol och droger i trafiken mitt ibland oss. Sedan vill jag ge dig som läsare ett boktips inför sommaren. En ung författarinna som heter Nina Muhonen och som kämpar med respirator för att behålla livet ? ett liv på bristningsgränsen.

Vi vet alla att sommartiden närmar sig på nytt. Ett år gick så fort. Visare, klokare och med allt större längtan efter hängmattan är det lätt att glömma bort att vi fortfarande tvingas möta en hel del sociala problem i trafiken. Jag talar om alkohol och droger i trafiken. Hur ska detta otyg försvinna från vägutrymmen och miljöer?
Trafikbeteende är en sak och sociala problem är något som jag tror kommer att äventyra trafiksäkerhetstänkandet och nollvisionen.

Inget mer lidande

Jag är anhängare av att polisen skulle genomföra fler alkoholutandningsprov än vad man gör idag. Polisens kampanjer borde strykas och istället borde det finnas en helt annan attityd hos svensk polis i det förebyggande arbetet för att få en alkohol- drogfri trafik i Sverige. Men inget händer av sig själv så därför borde det blåsas till liv i denna fråga.
Jag har tidigare skrivit om de ohyggliga konsekvenser som rattfylleri- och drogolyckor får för drabbade och närstående. Vi kan inte låta trafiken resultera i mer lidanden. Var och en av oss måste ställa frågan hur vi tillsammans kan hjälpas åt att förebygga olyckor och därmed minska lidandet hos våra medmänniskor.

Boktipset

Jag vill nu ge ett boktips om livskonsekvenser efter en olycka. Det handlar inte om en trafikolycka även om jag har träffat personer som drabbats på likartat sätt av bilkrascher. Författarinnan Nina Muhonen har skrivit boken ”Bara jag kommer hem” (2010). Hon drabbades av en dykolycka och en livskatastrof. Konsekvensen blev att hon blev beroende av en respirator för att leva. När respiratorn slutar fungera får orutinerad sjukvårdspersonal panik när de inte vet hur de ska hantera en så kallad rubenblåsa på sjukhuset. Nina berättar om detta i sin bok och hon vet vad hon talar om.
Som läsare tar jag del av hennes berättelse. Hon överlevde dessa händelser och lever idag och vill berätta om kamp, överlevnad och framtid. Nina skriver också om hur irriterade vi kan bli på varandra i trafiken. Sekunderna är viktiga och vi vill fram till vilket pris som helst.

Insikt

Ninas utsikt från respiratorrullstolen handlar om livet och om medmänniskans betydelse. Nina skriver i sin bok: ”Om en bilist irriterade mig och tutade eller visade fingret så behövde inte jag brusa upp och förstöra min dag. Jag kunde likväl skaka av mig det och tycka att det var synd att bilisten hade en dålig dag. En insikt som hjälpte mig att hålla mig på den positiva delen av vågskålen var att ingen föds negativ utan det är något vi lär oss i möten med andra människor” (s.270).

”Läs den gärna”

Jag har mött trafikskadade som skadats svårt i trafikolyckor. Precis som Nina berättar i sin bok måste vi lära oss att vara rädda om varandra i trafiken. Många felhandlingar sker varje dag i trafiken. Såväl av privatbilister som av yrkesförare. Fordonen är det sällan några felaktigheter på. De sociala problemen (alkohol och droger) kan vi försöka förebygga. Med svåra skador vid krascher uppstår nya sociala problem: smärta, lidande, funktionsnedsättningar och i värsta fall utanförskap och diskriminering i samhället. Ninas bok visar oss vägen fram. Läs den gärna!

Om artikeln

Publicerad: 2011-06-17 00:00
Kategori: Krönika
Taggar: gästkrönika