Jag har blivit ifrågasatt eller i vart fall kritiserad när jag envist hävdar att förordningen 3821/85 gäller som den är skriven. Kritiken om mina tillkortakommanden kommer från några få kollegor inom polisen och en av Vägverkets representanter. Jag tänker inte hänga ut någon med namn och bild. Jag är övertygad om att mina kritiker känner igen sig och nöjer mig gärna med att med glädje konstatera att det är fler än ni som har vägen som arbetsplats som läser min krönika. Nu ska jag försöka att reda ut och försvara mina påståenden i krönikan som publicerades i nummer 3-2007.
Kritiken
Jag skrev att en förare vid en kontroll efter vägen skulle kunna visa upp innevarande veckas blad samt de blad han använt under de föregående 15 dagarna. Mina kritiker säger kalenderdagar. Jaha, och det var ju käckt. Men jag förstår inte riktigt vad som är skillnaden.
Det står vidare i förordningen att när föraren inte har kunnat använda den i fordonet installerade färdskrivaren ska han göra manuella uppteckningar på baksidan av bladet. Visst och självklart – och de domar som finns visar på att det är bristen på anteckningar om godkänd dygnsvila som har föranlett böter. Men – det står ingenstans att föraren har skyldighet att redovisa sin veckovila, eller annan ledighet, typ semester med mera.
Underlättar kontroller
Jag anser därför att mitt påstående att en anteckning på baksidan av det blad man sätter in i färdskrivaren efter ledigheten kan snabba upp och underlätta vid en kontroll efter vägen. Därför – och just därför – anser jag att mina påståenden har bärighet. Är vi tveksamma ute på vägen får vi göra ett företagsbesök som ju är en utökad vägkontroll.
Nu återvänder jag till de ?föregående? 15 dagarna. De som inte delar min uppfattning hänvisar till ett PM som upprättats av Vägverket och polisen i maj 2006, där man skriver att 15 dagars blad innebär just 15 blad, oavsett om körning eller annat arbete har utförts. Det är förunderligt hur många PM som har skrivits under årens lopp. Än mer förunderligt är det att tolkningen av lagar, som ligger på tings- eller hovrätter och i sista hand högsta domstolen – hamnar på tjänstemannanivå, som den högsta av sanningar.
Svaga argument
Med de svaga argumenten som förs fram i de många olika PM:en under årens lopp kan jag inte se några som helst problem för en jurist att ?vrida hatten rätt? på en domstol. Jag förväntar mig att tidningen Proffs snart får ett förtydligande från någon av dem som inte delar min uppfattning, gärna med domar som visar att diverse PM har större giltighet än lagtext och att jag har fel i mina påståenden. Jag väntar med spänning.
Lasta och kör med omdöme
Stene