Var är visionen?

Minns ni den tragiska bussolyckan på väg 288 utanför Uppsala i februari? Två bussar kolliderade, sex människor dog och flera blev allvarligt skadade. Jakten på syndabockar inleddes omedelbart. Var det plogningen som var dålig? Förarna som körde för fort? En parkerad lastbil i närheten av olycksplatsen?

Haverikommissionens utredning blir klar under hösten. Fast egentligen vet vi redan nu vad som hade hindrat olyckan: lägre hastighet och mitträcken av vajertyp. Så varför fanns inte detta?
Så här skrev Vägtrafikinspektionen i samband med olyckan om Vägverkets säkerhetskultur:
”Säkerhet betraktas inte som en förutsättning för trafiken utan som en restriktion för framkomligheten.”

Alla tänker fel

Jag tror att just detta är huvudorsaken till problemen. Inte att just Vägverket har bristande säkerhetstänkande, utan att vi alla har det. Vi måste omprioritera våra intressen i trafiken.
På olycksvägen hade Vägverket tidigare försökt sänka hastigheten men det föll på kraftiga protester från boende i närliggande orter. De krävde ?god framkomlighet? vilket de menar fås genom högre hastighetsgränser. Vajerräckena som Vägverket ville sätta upp föll dels på kostnaden, dels på att boende i närliggande orter protesterat även mot detta. Nu med motiveringen att räckena skulle göra det svårare för barn och att ta sig över vägen. Jo, man kan ju hålla med om att det verkar tillräckligt svårt för barn att kuta över den kurviga 90-vägen utan att dessutom behöva klättra över ett vajerhinder i mitten. Alltså blev det fortsatt 90-gräns och inga räcken.

Inget för byalagen

Men hallå! Det är mer än tio år sen Nollvisionen antogs som ledstjärna för vägtransportsystemet i Sverige. I min enfald trodde jag att det bland annat betydde:
– Att så dåliga vägar som 288:an skulle få sänkt hastighet
– Att det skulle finnas resurser till vajerräcken och andra åtgärder
– Att ett byalag som anser att barn ska springa över slingriga 90-vägar inte skulle få sätta säkerhetsagendan på vägarna

Det bästa som hänt

Så länge vi trafikanter fortsätter skrika i högan sky över åtgärder som inskränker vår personliga bekvämlighet, så kommer folk att dö på vägarna i samma utsträckning som tidigare. I alla fall så länge som myndigheterna mot bättre vetande låter skrikandet styra vilka åtgärder som vidtas. Nollvisionen är det bästa som hänt trafiksverige, men om den ska få genomslag måste vi eftersträva den i alla lägen.

Lasse Holm
Verksamhetschef QIII
?som för övrigt funderar på att skaffa hund (tricket, ni vet?)

Om artikeln

Publicerad: 2007-10-26 00:00
Kategori: Krönika
Taggar: